Den reala rotorn har inte endast en enstaka obalans, utan teoretiskt oändligt många, som är fördelade godtyckligt längs rotationsaxeln. Dessa kan ersättas av två resulterande obalanser (här visade som pilar) på två valfria nivåer, som i allmänhet har olika belopp och vinkellägen. Då detta obalanstillstånd endast kan fastställas fullkomligt under rotation, talar man om en dynamisk obalans. Den kan delas upp i en statisk obalans och en momentobalans, varvid den ena eller andra delen kan överväga.
För fullständig korrigering av den dynamiska obalansen krävs två kompenseringsnivåer. Dynamisk obalans uppträder hos praktiskt taget alla rotorer. För balansering användes därför såväl horisontella- som vertikala balanseringsmaskiner.